Oj vad det firas!

I år känns det verkligen som ett riktigt spektakel med allt som ska firas såhär kring jul och nyår. Vi har firat 3 (!) jular och den fjärde (sista) firas på fredag. Stor familj kallas det! :)

Här hemma händer det inte så mycket just nu. Jag har gått i idé som en gammal grizzly och har glömt bort allt vad hundträning heter. Vi är ett gäng soffpotatisar, jag och tjejerna. Verkar inte som att nån egentligen protesterar över det, frågan är bara om det verkligen är sunt? Nyårslöftet blir väl att ta mig själv i kragen och sätta upp lite mål för 2012!

Det är mycket som far runt i pallet på en som mest bara sitter och glor, jag har analyserat mig själv och min relation till hundarna. Har nog kommit fram till att jag måste vara ett riktigt yrväder för dem! Jag är ju en känslomänniska uti fingerspetsarna och kan växla från strålande glad till bölande ledsen på en millisekund. Som nån slags rutten frukt av detta så tror jag att ffa Betty har lite trustissues med mig. Hon är ju lite lätt nervös, alla reaktioner blir som små explosioner istället för små iaktaganden. Om ni förstår vad jag menar. Så jag har bestämt mig för att, både för min egen skull och alla andras, försöka få ordning lite grann på mitt humör! Jag skulle ju helt klart må bra av att bli lite mer harmonisk och jag är övertygad om att Betty också skulle uppskatta det. Det sägs ju att hunden är en spegelbild av ägaren...

Detta uppvaknande har då lett till lite andra funderingar. Hur vinner man en hunds förtroende? Vad är det som gör att din hund litar fullt ut på dig? Jag tänkte lite snabbt när jag svävade in på den banan att "det är ju plättlätt"! Men med lite eftertanke så känns det lite luddigt. I alla fall för mig. Jag kopplar ju genast ihop den frågan med att man måste vara en "sköld" för hunden. Vid möten med andra hundar tex, att man som ägare tar ansvar för att checka av om den mötande hunden verkar pålitlig och lämplig för mina hundar att träffa. Jag vill ju att de ska känna tillit till att jag har full koll på att de inte råkar illa ut liksom! Eller vad säger ni?

Tror det får bli mitt mål för 2012, gällande hundarna i alla fall. Att få dem att lita på mig till 100%. Det känns väldigt viktigt. Jag vill ju att de kommer till mig om de känner sig osäkra, det gör de till viss del men både B & H har flytt bort från mig och iväg på eget lifesaving mission vid några klantiga hundträffar. Inte kul!

Kom gärna med tips om du har nåt matnyttigt! :)

/C

Ögat

blir nog inte så mycket bättre egentligen. Vi har kört salva i 9 av 10 dgr nu, och enda skillnaden är att hon inte kniper med det längre. Men det är lika hårlöst (om inte mer) och hon har kvar de små knopprorna runt om. Får se vad vi gör härnäst.

Det blev ju ingen utställning såklart, igen. Been there done that. Det suger. Får väl se om det nånsin blir av.

Annars knallar det på. Vi har julpyntat och gjort fint här hemma och Betty hjälper till och möblerar om tomtarna. :) Hon är ju ypperligt förtjust i att bära och det tycker jag bara är mysigt. Hon är världsbäst på att apportera och det har i alla fall inte jag lärt henne, måste vara hennes retrieverkompisar! Hon är jätteduktig på det och lämnar av så fint i handen. Hon är inte en sån där latmask som bara släpper det hon bär på marken framför en. :) Funderar på att kolla upp lite agilitybanor som man kanske kan öva lite på, hon är fasligt förtjust i att balansera och ta sig både under och över hinder. I bakhuvudet finns ju varningsklockan om armbågen men jag tror att det finns mycket på agilityplanen som man kan göra ändå. Hon behöver ju inte hoppa över allt! :) Betty är verkligen en sån där hund som blommar ut när hon får lite uppgifter, och det vore ju synd att inte göra nåt som hon tycker om bara för att spara på en armbåge som man i alla fall inte vet hur länge den håller. Så tycker jag!

Just nu ligger de och gnager på varsitt ben, Betty i soffan och Heidi på fårskinnet. De har sina platser. Betty verkar vara en liten herre på täppan och Heidi är mer en komfort-typ.

/C